Missions-Mari

Den 23 september 1846 föddes Maria Kristina Lund i torpet Westerbol, Knutby. Hon var dotter till Anders Lund f. 1815 och hans hustru Kristina Catharina Bure f. 1815.
Maria Kristina flyttade till Skoby i Alunda 1883 och arbetade där som Piga hos Alfred Andersson under 17 år. Som tack för trogen tjänst fick hon sedan en stuga av sin husbonde. Maria Kristina var verksam inom missionskyrkan och kom att kallas ”Missions Mari” i bygden.

Berättat av Maja Andersson: ”Missions-Mari var fattig men behövde aldrig lida nöd. Hon samlade in pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Då fick hon ibland betalning in natura. När hon fick tillfälle delade hon med sig. Följande händelse är betecknande: En luffare knackade på i hennes stuga och bad om pengar. Hon hade bara en krona och den gav hon honom. Samma dag kom August Johansson i Stavby-Väsby på besök och när han gick lämnade han henne två kronor.

Missionsförbundet och särskilt Missionskyrkan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar och plockade lingon till sylt. Den missionselev som brukade gästa församlingen under helgerna fick alltid en korg ägg med sig till elevhushållet. Äggen hade hon samlat in bland välvilliga grannar.  Årets stora händelse för henne var Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. En gång sade hon åt en väninna: ”Ska du inte fara till konferensen i år?” ”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. ”Allre har´n sagt he åt meg´e” var Marias svar”.

Maria Kristina avled 1939 när hon var 91 år. Vänner och grannar vakade vid hennes bädd och Maria Kristina tyckte att uppbrottet dröjde för länge och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”.

 

Källa: Rune Selén, ”Missions-Mari” artikel i Olands-bygden.
Utgivare: Olands hembygdsgille

Elsa Persdotter Qvarfordt f. 1730 Himmelstalund

Min anmoder Elsa Persdotter föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. På den tiden kallade man Himmelstalund för ”Slottet”. Där föddes Elsa som dotter till Peter Månsson och Elisabeth Valentinsdotter Qvarfordt.

Elsa gifte sig med laxfiskaren Zacharias Fogelström (som även kallades Fogelberg) på Västerbyholms gård i Norrköping 1754. Året efter föddes sonen Lars som kom att heta Fogelberg i efternamn. Paret hann få ännu en son år 1757, men Elsa dog strax efter förlossningen, i barnsäng. Vi har inte lyckats finna Zacharias i kyrkböckerna efter året 1757, men vid hustruns död kallades han Fogelberg.

Sonen Lars Fogelberg växte upp hos Elsas syster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharina Persdotter var gift med en Skräddare och man såg till att Lars fick gå i lära inom Skräddaryrket. Han blev sedermera sockenskräddare och gifte sig 1779 med Ingrid Kullström. Ingrid var dotter till kusken Per Kullström vid Björnsnäs, Östra Eneby.
Lars och Ingrid fick flera barn, bland andra dottern Anna Catharina Fogelberg född 1784 i Östra Eneby. Oroligheter i världen vid den tiden gjorde att Lars lämnade skräddaryrket för att bli soldat. Han dog i Pommern när han fyllt 35 år.

Gunbritt Bure

Här följer en antavla för Lars Fogelberg.

  Lars Fogelberg. Sockenskräddare.
Född 1755 Norrköping. Far: I:1 Zackarias Fogelström Köhler. Mor:
I:2 Elsa Persdotter Qvarfordt.
Familj med Ingrid
Kullström
Barn:
Anna Catharina
Fogelberg.
Född
1784.

Generation I

I:1  fZackarias
Fogelström Köhler
.
Fiskare. Född 1724 Norrköping. Far: II:1 Carl Zackrisson Köhler.
Familj med Elsa
Persdotter Qvarfordt (Född 1730 Slottet, Östra Eneby.)
Barn:
Lars Fogelberg. Född 1755
Norrköping.
I:2  mElsa Persdotter
Qvarfordt
.
Född 1730 Slottet, Östra Eneby. Far: II:3 Peter Månsson. Mor:
II:4 Elisabeth Valentinsdotter Qvarfordt.

Generation II

II:1  ffCarl Zackrisson
Köhler
.
Född 1698. Far: III:1 Zackarias Valentinsson Köhler.
Familj med ?
Barn:
I:1 Zackarias
Fogelström Köhler.
Född
1724 Norrköping.
II:3  mfPeter Månsson.
Familj med
Elisabeth Valentinsdotter Qvarfordt (Född.)
Barn:
I:2 Elsa Persdotter
Qvarfordt.
Född
1730 Slottet, Östra Eneby.
II:4  mmElisabeth
Valentinsdotter Qvarfordt
. Född. Far: III:7 Valentin Bengtsson Qvarfordt.
Mor: III:8 Elsa Eskilsdotter Köhler.

Generation III

III:1  ff fZackarias
Valentinsson Köhler
.
Hammarsmedsmästare. Far: IV:1 Valentin Köhler. Mor: IV:2
Elisabeth Nilsdotter.
Familj med ?
Barn:
II:1 Carl
Zackrisson Köhler.
Född
1698.
III:7  mm fValentin Bengtsson
Qvarfordt
.
Hammarsmedsmästare. Far: IV:13 Bengt Andersson Qvarfordt. Mor:
IV:14 Elisabeth Valentinsdotter Köhler.
Familj med Elsa
Eskilsdotter Köhler (Född 1675 Ängenäs.)
Barn:
II:4 Elisabeth
Valentinsdotter Qvarfordt.
Född.
III:8  mm mElsa Eskilsdotter
Köhler
.
Född 1675 Ängenäs. Far: IV:15 Eskil Jönsson Köhler. Mor: IV:16
Elin.

Generation IV

IV:1  ff ffValentin Köhler.
Hammarsmedsmästare. Född 1668.
Familj med
Elisabeth Nilsdotter (Född 1610.)
Barn:
III:1 Zackarias
Valentinsson Köhler.
IV:2  ff fmElisabeth
Nilsdotter
.
Född 1610.
IV:13  mm ffBengt Andersson
Qvarfordt
.
Hammarsmedsmästare. Far: V:25 Anders Andersson Qvarfordt.
Familj med
Elisabeth Valentinsdotter Köhler (Född 1636.)
Barn:
III:7 Valentin
Bengtsson Qvarfordt.
IV:14  mm fmElisabeth
Valentinsdotter Köhler
. Född 1636. Far: V:27 Valentin Valentinsson
Köhler. Mor: V:28 Elisabeth Köhler Egnell.
IV:15  mm mfEskil Jönsson
Köhler
.
Familj med Elin
Barn:
III:8 Elsa
Eskilsdotter Köhler.
Född 1675 Ängenäs.
IV:16  mm mmElin.

Generation V

V:25  mm ff fAnders Andersson
Qvarfordt
.
Hammarsmedsmästare. Far: VI:49 Anders Qvarfordt.
Familj med ?
Barn:
IV:13 Bengt
Andersson Qvarfordt.
V:27  mm fm fValentin
Valentinsson Köhler
.
Mästersmed. Död 1668.
Familj med
Elisabeth Köhler Egnell (Död 1679.)
Barn:
IV:14 Elisabeth
Valentinsdotter Köhler.
Född 1636.
Familj med
Elisabeth Valentinsdotter Köhler
V:28  mm fm mElisabeth Köhler
Egnell
.
Död 1679.

Generation VI

VI:49  mm ff ffAnders Qvarfordt. Smältare. Född
1575 Querfurt Sachsen. Död.
Familj med ?
Barn:
V:25 Anders
Andersson Qvarfordt.

Kronoskytten Lars Joensson – en riktig krutgubbe

Bråbo Härads dom bok anno 1693 den 16 octobris

”Undersökning av en död karl vars ben äro 3 dagar efter midsommar i Simonstrop församling igenfunnen på häradsmarken, icke långt från vägen som löper ifrån Norrköpings stad till Simonstorp.
Allmogen tillfrågades om de veta vad det varit för en karl, huru han omkommit och igenfunnen? Svarade Simonstorpsborna, att de frågat alla som där rest, om de veta någon som är borta, men de svarade att de icke saknat någon, dock berättade Jöns Lärkia i Simonstorp att i Västmanland är en karl från Örebro efterlyst, men om det är samme karl sade han sig icke veta.

I sommar har vallbarnen funnit honom emellan 2 stammar som luta ihop ovantill, och hade i sitt förstånd icke annat vetat än att det varit en död varg, då barnen berättade detta för sina husbönder, begav sig Erick i Tengtorp samt Per Klockare till platsen och där funnit en död karls ben och några slarvor av hans skjorta, såsom ock skjortknapparna av tenn. Därefter hade allmogen låtit benen bliva i benkistan lagda. Om då ingen visste hur den karlen var omkommen, eller vad han kom ifrån, blev allmogen tillsagd att ännu en gång med all sin flit efterfråga”.

Den anklagade var min anfader ”Lars Joensson på Skogen”. Han hade varit i sin dåvarande tjänst som kronoskytt och kände mycket väl till de mörka, djupa Kolmårdenskogarna och hade ett stort ansvar för sin härad att beskydda. Han ägde ett torp med sin hustru Brita Andersdotter och sex barn, varav tre var hemmavarande. Lars var även Kolare och vid denna tid var han 64 år. Av byggnaden finns bara stengrunden kvar, samt stengärdsgårdar som minner om att där funnits rikligt med sten att röja bort, till odlingsbar åkermark. Nu är marken, i gläntan av skogen bevuxen med en mångfald sällsynta växter.

År 1694, Risinge tingsrätt (En process som skulle pågå i sex år…)

Tingsrätten i Risinge kallade nu in vittnet Erich Ersson i Myckelmåsa till förhör. Han sade att Arvid Hansson i Lindalen hade för honom berättat att Lars Joensson på Skogen har mördat karlen, varefter han inte ville säga mer. Emellertid tog Arvid Hansson till orda igen, Erich sägandes Arvid och att han av Nils Larsson i Sila berättat för honom, under vägen till Stafsjö bruk, och att han i sin tur hört av Stafsjökolaren Nils Håkansson berättat detta då Nils Håkansson och Lars Joensson gått tillsammans i skogen. Lars Joensson skall då ha jämrat sig i sömnen och sagt att han gjort en sådan gärning som han icke inför Gud ansvara och därtill sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna att han slagit ihjäl karlen vid Simonstorpa vägen, men Nils Håkansson hade bett honom tiga så länge han förde talan.

Tingsrätten lade åter igen ned förhören ty vittnesmålen var ej trovärdiga, men rykten fortsatte att florera och Tinget bestämde sig för att åetruppta förhören…

1699 den 26 October, hösteting

”Framlades av rätten för Lars Joensson på Skogen blivit till Kronans kännedom om ett rykte om honom gått, och han själv i sömnen bekänt att han mördat den karlen icke långt från Simonstorpvägen, in på skogen i ett bergsgryte under en sten. Ty ett sådant ohyggligt rykte måste rannsakas på lagligt vis av Häradsrätten, för mordmisstänkt och anklagad från Risinge tingsrätt, vid förhöret ej fann något fullkomligt skäl till anklagelserna, lämnades han under Guds dom och att Lars Joensson låta Guds ande regera och om han döljer något, göra en sannfärdig bekännelse om han nu åter blir kallad till Häradsrätten”.

Ett annat rykte gjorde sig gällande. Arvid Hansson hade skjutit honom och Lars Joensson hade med sin tallstake slagit alldeles ihjäl honom. Rykten fortsatte att spridas i olika versioner. Av rädsla, sades det, förnekade Lars Joensson all anklagelse. Han bestred också att han slagit följe med Nils Håkansson från Simonstrops kapell, att de hämtat sina bössor i den mening att skjuta några Orrar. De hade gått en lång väg den dagen och mörkret hade fallit allt tätare. Männen tände sina tyrebloss som de höll i handen, för att upplysa vägen. Efter den långa vandringen satte de sig för att vila under en gran och hade lagt sina tyrebloss emellan sig på granroten. Det var där Lars Joensson yttrat oro och i sin trötthet bett en bön till Gud att trösteligen hjälpa honom i nöden.
Lars hävdade att han icke slagit ihjäl denne karlen och ingen annan människa heller.

1700 den 19 Februari

Äldste sonen Lars Joensson blev nu kallad att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att hans far är fri från alla beskyllningar och nu befarade för hans liv och hälsa. Han hade ej sovit i sin stuga under tak på tre veckor, av skräck, utan mat och dryck, i en höstack ett stycke därifrån. Sonen hade bett sin far att återvända eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. När han sagt det segnade sonen ned till golvet som död och andningen syntes inte till på en lång stund.
Rätten fruktade att han skulle dö framför deras fötter, men kort därefter reste han sig åter och någon bekännelse blev det icke. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i häktet med järn, tills nästa dag.

Fortsättning på slutpläderingen…

Nu när hans son så saligt försvarat sin far: Kunde han nu redogöra vad han fått 3 rockar ifrån? 2 gröna och en blå med silverkantade knappar. Samt mössor till barnen. Då han far med lögner flera gånger om, ansåg Rätten att han bör nu vara skyldig till mordet.
Svarade Lars Joensson med all sin kraft att han hade då levt hederligt i sin vandel! Angående klädesplaggen hade han skjutsat en Pärstfru till Stockholm, med häst och vagn och där fått som betalning den blå rocken, vilken han i sin tur sålde och fick pengar för – att köpa mössor till barnen. Samt nekade till att han sovit flera veckor ute. Lar hävdade ånyo att han icke bragt denna karl om livet, ej heller någon annan människa i döden. Dessa äro elaka tungor som sagt detta. Han bedyrade sin oskuld, sade sig vara lika ren som Jungfru Maria och att han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter. Varvid han avslutade sitt anförande.

Man ansåg att Lars Joensson hade förgripit sig på Rätten så gement och stor i orden. Han nekade igen. Rätten såg sig icke komma någon vart. Lars Joensson fick böta 40 pr smt samt plikta med kroppen. Han lämnade sedan Rätten som en fri man.
Vid 84 års ålder gifte han om sig med Pigan Kerstin Ericksdotter, några och 20 år gammal. Lars är min anfader, 10 generationer bakåt i tiden från min mors sida.

GunBritt Bure

Källa: Risinge härads dombok


Tvätterskor 1897

Det gulnande fotografiet förmedlar en idyllisk vindstilla tidig vårdag. Sjön ligger spegelblank, vackert belägen bara ett stenkast från Herrgårdsbyggnaden. Blicken vandrar vidare över vattenytan. Rakt mot andra sidan sjön ligger Statarbacken. Längre bort mot horisontens slut, syntes topparna av granskogen. Tvätterskorna på bryggan invid stranden är i färd med Herrskapets stortvätt.

Med tvättkorg bredvid sin sida ligger kvinnorna på knä, framåtböjda med klappträ. De vrider och vänder plaggen, fram och åter. Bankar och slår linnet så att det blir mjukt och fritt från tvättluten. Sedan ska plaggen sköljas, urvridas´från det iskalla vattnet med stelfrusna händer, där isflaken nyss lämnat viken. Kvinnorna bär långa kjolar som når dem till skokängans tåspets. Blusens ärmar äro uppkavlade till armbågens början och alla har en huvudduk knuten under hakan. Förkläden av juteväv knöts runt midjan. En äldre kvinna har en bredrandig klänning samt ett smalrandigt förkläde. Håret är hårt åtstramat och kammat i mittbena, fäst vid nacken med en knut. Utan huvudbonad. Hon förestod tvätterskorna. Kusken står bredvid med häst och vagn. Har stort skägg, mössa med skärm klädd i en halvlång rock med blanka knappar, byxorna nedstoppade i långskaftade läderstövlar. Han behövdes för forslandet av tvättkaren till brygghuset.

Vid sidan av bryggan låg ett stort stenblock jämnad med stranden. På den bergshällen står ett kärl av trä, med en ställning över som är fäst vid träkarets kanter med ett par smala rullar, samt en stor lång handväv. Den manuella maskinen underlättade kvinnoarbetet vid arbetets gång då den pressade ut den sista vattenmängden från linnet. En stor modernitet vid den tiden, årtalet 1897. Därpå skulle tvätten hängas och torkas i den friska vårluften. Man stöttade med hjälp av järnspett för att göra ett starkt fäste, plattade till jorden med kraft av skoklacken och där stod stören stadigt i marken. Till sist drogs tvättlinan. Några dagar därefter skulle den friskt lufttorkade tvätten manglas och strykas, skjortkragar och manschetter stärkas klanderfritt, örngottens band krusas och linnet läggas i prydliga staplar i linneskåpet.

Den unga flickan till vänster på bilden ser allvarlig ut. Hon föddes 1876 i Norrgarn med dopnamnet Charlotta. Hon är några och tjugo år, har mörkbrunt hår och ljusblå ögon och är smärt om midjan. Charlotta växte upp och fostrades hos sina morföräldrar, Soldaten Johan Peter och hans hustru Cajsa Brita. Charlottas mor, Ulrica, födde henne utom äktenskap. Hon var tvungen att lämna dottern hos sina föräldrar och finna bröd på annan ort.

Soldaten Johan Peter gifte sig med Brita Cajsa 1848 i Knutby och flyttade som nybliven Soldat till Norrgarns Herrgård. Vägen till Soldatstugan var gräsbevuxen, endast körd av häst och vagnshjul. Några trappsteg upp för farstubron, ovanför dörrposten satt en skylt på vilken det stod:”Upplands Kungliga Regemente Rasbo Compaqnu No: 76. Där föddes tre gossar och tre flickor, det första barnet 1849. Soldatstugan bestod endast av ett större rum som tjänstgjorde både som sovplats och matlagning om dagen, samt utrymme för att spinna ull och andra göromål. Spisen bestod av en öppen eld, samt en bred, bastant murad kåpa över eldhärden, där röken fick löpa upp mot skorstenspipan. Även en liten kammare utan eldstad tillhörde torpet. Till torpet hörde också en bit jord och möjlighet till några husdjur, en vall för grönbete och en bit jord för vete och korn till familj.

Johan Peter var en plikttrogen människa liksom hustrun Cajsa Brita. Många dagsverk utfördes på godset som därefter blev deras eget torpställe. Det militära kompaniet i Stockholm krävde även krigsövningar av Soldaten, för Rikets skull, vissamånader av året. Befälet fordrade att Soldaten var närvarande och uppmärksam, att göra sin plikt till fullo vilken än årstiden befann sig i. Johan Peter tjänstgjorde som Soldat i trettio år på samma plats och avskedades med vitsorden ”Med utmärkt berömlig tjänst”. Man lämnade därefter sitt torp för nästkommande Soldat och flyttade till ett boende av lägre standard. Trots det, levde makarna ett långt liv tillsammans, med lika många kyrkobesök som tidigare och man tog sin nattvardsgång ofta. Med Gudstro blev vägen lättare att vandra. Makarna gick ur tiden med bara några år dem emellan.
Hos dem växte Charlotta upp och började därpå i byns enda folkskola. Den skolan har rymt många av traktens barn. Charlotta konfirmerades omkring 1890 och därpå tjänade hon som Piga vid Herrgården och intilliggande gårdar, Senare som Mjölkerska med stor djurbesättning och hon arbetade även som Hushållerska på Norrgarns gård. Då morföräldrarna gick ur tiden och ej behövde hennes hjälp längre, överfördes boendet till för hennes del. Hon blev senare trolovad och födde sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder. Bruten trolovning, ensam mor och ogift var naturligtvis inte lätt på den tiden. Åren förflöt i arbetsamhet. Hon odlade sitt lin och kardade sin ull. Vävstolen stod alltid redo i den lilla kammaren. Hon blev trogen sin tjänst livet ut.

GunBritt Bure

hämtat från boken ”Där vildrosor blomma”, GunBritt Bure 2009.

Om kriget kommer…

Jag fyllde sju år. Samma år insjuknade min mor och blev sängliggandes. Skolvägen var lång – åtta kilometer dit och lika långt hem varje dag, höst som vinter skulle barnen gå. Efter skolans slut skulle vi bära in ved till en prydlig trave vid spisen. Vatten från brunnen skulle fyllas i en koppartunna som rymde hundra liter. Det blev de största barnens uppgift att göra. När maten hade mättat våra magar, så var det dags för hemläxorna.

Mor insjuknade i blodpropp i vänster ben, som vandrade upp i vänster lunga och gjorde så ont vid varje andetag. Läget var mycket kritiskt. Hon blev sängliggande en lång tid och fick ej röras ur sitt läge, på ordination av läkaren. En trombos i vänstra lungan gjorde att hon inte fick förflyttas från bädden och ej heller röra sig under lång tid. Herrskapets hustru på gården, Fru Fredriksson var utbildad sjuksköterska, varmed hon blev i sin försorg den första hjälpen vid mors sida och räddade hennes liv. Barnen måste omgående skingras till olika familjer – en nödlösning för en tid. Efter en lång sjukdomsvistelse blev mor bättre och vi syskon återförenades – lyckliga över att vår mor fick leva.

Jag kom till två olika familjer först. Den tredje familjen var barnlös och kunde ej få egna barn. Det kärleksfulla paret önskade ingenting högre än att få ett fosterbarn. I början av 1940-talet utbröt andra världskriget. Sveriges folk manades till sparsamhet genom ransoneringskort. Det blev krav om mörkläggning då fönstren måste täckas med mörka gardiner om kvällen. Männen mobiliserades till fronten. Tyskland ockuperade Norge. Jag var omkring tio år då. Som barn kunde vi nog förstå att något hemskt kunde hända även oss, om fienden skulle komma in i landet. Jag bodde hos en familj vid den tiden där maken var inkallad. Linnéa, hans hustru var byns Sömmerska. Hon sydde sovsäckar, stickade tröjor och strumpor till sin man, Nisse.

Så kom den kvällen då vi var ensamma och det var tid för mig att sova. Min fostermor stoppade om mig och sade: “Ja vi får se om vi vaknar imorgon“. “Varför då“? frågade jag varpå hon svarade:  “Om kriget kommer, vet vi inte hur det går“.  lämnade hon rummet. Jag ropade: “Får dörren stå på glänt“? Det fick den. Jag hörde hur det prasslade ovanligt mycket där utanför sovrumsfönstret. Jag blev ännu mer medveten om ljudet och mörkret. Kallsvettig smög jag mig upp ur sängen och tittade försiktigt genom dörröppningen. Jag ville komma till min fostermor. Genom öppningen i dörren såg jag hur hon satt upprätt och stilla, stirrande stelt framför sig. Hennes ansiktsuttryck gick ej att tyda eller gjorde jag det? Jag blev rädd och kröp ned i min säng, gömde mig under täcket och längtade hem till mina syskon. Den natten var oändligt lång.

Jag vaknade nästa morgon – levande. Jag undvek landsvägen. Istället sprang jag till skolan över nyfrusna, plöjda åkrar och diken. Äntligen kom jag fram! Alla skolbarnen var där. Aldrig hade jag sett mitt skolhus så fint. Doften av nyskurade trägolv och i skolsalen stod vedkaminen sprakande och gav ifrån sig den underbaraste värme och trygghet barnen behövde.

GunBritt Bure


Jag och Linnéa

text från boken ”Där vildrosor blomma” av GunBritt Bure

Statare

 

Han som svurit inför sig själv att aldrig krusa en bonde igen, fick nu göra det ännu en gång. Arbeta för halv stat innebar en viss bundenhet i kontrakt som var skrivet för varje familj, av ägaren till gården t ex avflyttning som skulle ske en gång om året, i oktober månad. Tidigare om skäl fanns och det blev det ju för vissa personer som hade svårt att foga sig. Vid tunga arbetsförhållanden blev flyttandet en befrielse för mannen just då – varje höst eller vår – bara för att upptäcka att den nya platsen var precis som den förra och att förtjänsten var lika liten där.

De nya livsvillkoren kom barnen snart att anpassa sig till. Att ha syskon då, när tillvaron skakats om i grunden, var en gåva. “Staten” bestod av en säck rågmjöl, vetemjöl, vetekli eller havre, samt hårt knäckebröd som hämtades från kvarnen med häst och vagn efter skördarnas slut, var ett tillskott för familjens levebröd. Därtill ingick uthus för innehavande av en gris, samt några höns och en jordkällare – oftast i dåligt skick. Men med händiga händer och sinne för ordning, kunde det återställas. Far var verkligen en duktig arbetare.

Från den smala grusvägen, en liten backe längre upp låg en röd huslänga med en stor, slät berghäll intill. Det skulle bli vårt nya hem. Mor skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna skulle läggas på, bara de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bära in ved och vatten. Bostaden bestod av ett stort kök med rymlig murad kåpa över spiselkransen och en avsats för husgeråd, samt ett mindre rum. De tre äldsta barnen hade gått till sin nya skola. Jag hade ännu inte skolåldern inne och min lillasyster sov middag. Allting stod nu så prydligt och noggrant som det alltid brukade vara, i alla hörn och skrymslen. Mor satte sig till sist ned på den hårda kökssoffan med ett värkande, svullet ben. Benet fick vila en stund mot sofflocket, medan hon med lätt böjd nacke tog sig an ett handarbete. Där satt hon, som den gudomliga människa hon var. För mig och mina syskon betydde mor allt.

Det föddes ytterligare tre barn och mors hälsa började svikta. Familjens existens stod inför en prövning, nu återstod endast överlevnad. Många munnar som skulle mättas. Vi åt gröt och mjölk morgon och kväll. Middagen var vanlig husmanskost. I hushållet ingick uppfödning av gris – en om året samt ett tiotal höns. Varje veckoslut bakades vetebröd, rågsiktskakor och på Söndagsmorgonen fick alla barnen mjölkchoklad eller the och smörgåsar, vilket vi tyckte var underbart gott.

GunBritt Bure

 

Han som svurit inför sig själv att aldrig krusa en bonde igen, fick nu göra det ännu en gång…

 

Från mitten av 30-talet bodde vi i Flottsund, Sunnersta, Uppsala. Far byggde ett hus med ett antal rum och kök, med egen tomtmark. Han gjorde gungor för oss barn och då vintern kom, tillverkade han kälkar till pojkarna och sparkstöttning till flickorna. Mor odlade upp bärbuskar, blomrabatter och ett litet jordgubbsland som hon vårdade ömt. Det fanns så mycket Smultron och andra bär utanför tomtgränsen. Somrarna var långa och varma. Vi barn sprang ofta barfota om sommaren.
Far var byggnadsarbetare på Diös i Uppsala och mor skötte hemmet och barnen. Hon klädde sig alltid propert, i välstruken klänning. Förkläde likaså och därtill huvudsnibb för att hålla håret samlat under arbetets gång. Hon var en god husmor med stor ordningsamhet och otrolig känslighet för renlighet. Far stod för disciplinen. Han var oftast sträng med hårda nypor. Hans förfäder hade varit Soldater i Uppland, under flera generationer. Han kunde ryta till som ett lejon och ge order, men en händig och arbetsam man, det var han trots allt…
Mor kom från en Bonde- och bergsmannasläkt i Östergötland. Hon var en god människa. Hon var tålmodig och hade oändligt omsorg till sina barn. Ett vackert hem hade de lyckats skapa tillsammans, som de båda arbetat sig till med själ och hjärta.

Där fanns goda grannar som uppskattade familjen mycket. Morbror Olle med hustru Stina bodde bara ett stenkast därifrån. Morbror Carl, Nils och farbror Ingvar hade alltid ett vänligt ord att säga till barnen när de kom på besök. Mostrar och fastrar kom för att hälsa på varje år. Huset fylldes snart av prat och skratt när de kom tillsammans. Hilma var så stilfull, liksom Anna och Viola, Elsas systrar. Alla var varmt hjärtliga människor. Elin, som var en godhjärtad bondmora, hjälpte gärna till vid grytorna. Alla var de runda om midjorna, med gungande höfter, böljande vackra klänningar och yviga gester. Och grammofonen spelade toner av Ernst Rolf och Sarah Leander. Vi barn skulle vara tysta och artiga, samt hålla sig undan från de vuxnas samtal.

Så plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Far var trettioåtta och mor trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Man rörde aldrig vid det. Stämningen var betryckt. Äktenskapet vacklade. Vems fel var det? Man fann råd till sist. Det fick bli landsbygden. Ivar blev Statare på ett stort jordbruk. Han tjänstgjorde även som Smed och sedermera traktorman. Här fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet. Förtjänsten var nu mindre än han haft tidigare i sitt yrke. Parets gemensamma framtidsdröm var grusad. Efter det att familjen lämnat sitt hus – det egna hemmet och den trygga tillvaron, blev det aldrig mer sig likt. Deras paradis var borta för alltid. Syskonskaran bestod nu av fem barn och det sjätte var på väg.

Hösten 1939 kom vi till en plats strax utanför Uppsala. Nederlaget var ett faktum och det kärlekslösa förhållandet makarna emellan blev nu ännu värre. Passade det inte hustrun så var det bara att välja, att gå eller att stanna. Så var det med den saken och där med jämt. Varpå han tog upp sin rödrandiga näsduk och snöt sig ljudligt- som alltid i vissa situationer. Man anklagade varandra allt oftare med skuld, synd och skam. Guds barmhärtighet och förlåtelse fanns icke. Det var säkrast att barnen höll sig tysta och undan fadern under dessa stunder.

Vart skulle hon ta vägen? Så många gånger som hon packat sin väska, av fruktan för honom att ge sig av, och lika rädd att stanna kvar. Hur skulle det bli med barnen då? Återigen kom näsduken fram. Ett varningstecken. Hon visste allt för väl vad det kunde leda till, men hon kunde inte tiga – inte den här gången heller. Fars anletsdrag hårdnade åter. De stålgrå ögonen genomborrade henne och den knutna näven hötte. Om något stod i hans väg då, så for den iväg med kraft. Hans dåliga humör var en skräck och en fasa när det uppstod. Inte var det bara hans fel för Helvete! Att familjen tvingades gå ifrån hus och grund! Tiden var nu sådan för hans del. Försämringar hade uppstått inom byggföretaget för djävulen. Hon fick aldrig se lönekuverten, men det där hade de grälat om så många gånger förut. Detta var makens ensak. Hustrun fick hushållspengar och med det fick det vara nog, tyckte han. Pengar som aldrig ville räcka till månadens slut, hur hon än vred och vände på örena och hur hon stod där i matbutiken så generad – och tvingades skriva på kredit. Gamla oförrätter gjorde sig påminda. Mors dröm om att få vara en lycklig husmor, blev om intet. Fars förtjänst blev ännu mindre nu än tidigare. Han som svurit inför sig själv att aldrig krusa en bonde igen, fick nu göra det ännu en gång…

GunBritt Bure

text: från boken ”Där vildrosor blomma” av GunBritt Bure

illustration: GunBritt Bure