Anor från Bennebols masugn

Mellan åren 1683 och 1884 tillverkade man tackjärn i Bennebols masugn, Uppland. Våra förfäder levde och arbetade där, i generation efter generation under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade även de, som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen.

Brita Catharina Persdotter föddes 1818 i Bennebols masugn. Hon gifte sig med soldaten Johan Peter Bure i Bladåker och kom att bli min morfars mormors mor. Britas far hette Per Larsson och föddes i masugnen 1792. Han arbetade där 54 år.
Per Larssons far, Lars Persson föddes 1748 i Bennebols masugn. Han arbetade som malmdragare. Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora och fördes till Bennebols masugn på slädar. Sommartid färdades tackjärnet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars Persson arbetade som alla andra hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Lars Persson dog 1827 och hade då arbetat i Bennebols masugn i 56 år.

Gunnar Wärdig anordnar sommartid guidade visningar i Bennebols bruksmiljö, där man också kan se utställningen om masmästaren och släktingen Per Persson f. 1717

 

Missions-Mari

Den 23 september 1846 föddes Maria Kristina Lund i torpet Westerbol, Knutby. Hon var dotter till Anders Lund f. 1815 och hans hustru Kristina Catharina Bure f. 1815.
Maria Kristina flyttade till Skoby i Alunda 1883 och arbetade där som Piga hos Alfred Andersson under 17 år. Som tack för trogen tjänst fick hon sedan en stuga av sin husbonde. Maria Kristina var verksam inom missionskyrkan och kom att kallas ”Missions Mari” i bygden.

Berättat av Maja Andersson: ”Missions-Mari var fattig men behövde aldrig lida nöd. Hon samlade in pinnar och grenar i skogen till ved och gick ofta som hjälpkvinna i gårdarna. Då fick hon ibland betalning in natura. När hon fick tillfälle delade hon med sig. Följande händelse är betecknande: En luffare knackade på i hennes stuga och bad om pengar. Hon hade bara en krona och den gav hon honom. Samma dag kom August Johansson i Stavby-Väsby på besök och när han gick lämnade han henne två kronor.

Missionsförbundet och särskilt Missionskyrkan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat. Hon vävde handdukar och plockade lingon till sylt. Den missionselev som brukade gästa församlingen under helgerna fick alltid en korg ägg med sig till elevhushållet. Äggen hade hon samlat in bland välvilliga grannar.  Årets stora händelse för henne var Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. En gång sade hon åt en väninna: ”Ska du inte fara till konferensen i år?” ”Nej i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. ”Allre har´n sagt he åt meg´e” var Marias svar”.

Maria Kristina avled 1939 när hon var 91 år. Vänner och grannar vakade vid hennes bädd och Maria Kristina tyckte att uppbrottet dröjde för länge och sade: ”Höga herrar brukar låta vänta på sig”.

 

Källa: Rune Selén, ”Missions-Mari” artikel i Olands-bygden.
Utgivare: Olands hembygdsgille

Tvätterskor 1897

Det gulnande fotografiet förmedlar en idyllisk vindstilla tidig vårdag. Sjön ligger spegelblank, vackert belägen bara ett stenkast från Herrgårdsbyggnaden. Blicken vandrar vidare över vattenytan. Rakt mot andra sidan sjön ligger Statarbacken. Längre bort mot horisontens slut, syntes topparna av granskogen. Tvätterskorna på bryggan invid stranden är i färd med Herrskapets stortvätt.

Med tvättkorg bredvid sin sida ligger kvinnorna på knä, framåtböjda med klappträ. De vrider och vänder plaggen, fram och åter. Bankar och slår linnet så att det blir mjukt och fritt från tvättluten. Sedan ska plaggen sköljas, urvridas´från det iskalla vattnet med stelfrusna händer, där isflaken nyss lämnat viken. Kvinnorna bär långa kjolar som når dem till skokängans tåspets. Blusens ärmar äro uppkavlade till armbågens början och alla har en huvudduk knuten under hakan. Förkläden av juteväv knöts runt midjan. En äldre kvinna har en bredrandig klänning samt ett smalrandigt förkläde. Håret är hårt åtstramat och kammat i mittbena, fäst vid nacken med en knut. Utan huvudbonad. Hon förestod tvätterskorna. Kusken står bredvid med häst och vagn. Har stort skägg, mössa med skärm klädd i en halvlång rock med blanka knappar, byxorna nedstoppade i långskaftade läderstövlar. Han behövdes för forslandet av tvättkaren till brygghuset.

Vid sidan av bryggan låg ett stort stenblock jämnad med stranden. På den bergshällen står ett kärl av trä, med en ställning över som är fäst vid träkarets kanter med ett par smala rullar, samt en stor lång handväv. Den manuella maskinen underlättade kvinnoarbetet vid arbetets gång då den pressade ut den sista vattenmängden från linnet. En stor modernitet vid den tiden, årtalet 1897. Därpå skulle tvätten hängas och torkas i den friska vårluften. Man stöttade med hjälp av järnspett för att göra ett starkt fäste, plattade till jorden med kraft av skoklacken och där stod stören stadigt i marken. Till sist drogs tvättlinan. Några dagar därefter skulle den friskt lufttorkade tvätten manglas och strykas, skjortkragar och manschetter stärkas klanderfritt, örngottens band krusas och linnet läggas i prydliga staplar i linneskåpet.

Den unga flickan till vänster på bilden ser allvarlig ut. Hon föddes 1876 i Norrgarn med dopnamnet Charlotta. Hon är några och tjugo år, har mörkbrunt hår och ljusblå ögon och är smärt om midjan. Charlotta växte upp och fostrades hos sina morföräldrar, Soldaten Johan Peter och hans hustru Cajsa Brita. Charlottas mor, Ulrica, födde henne utom äktenskap. Hon var tvungen att lämna dottern hos sina föräldrar och finna bröd på annan ort.

Soldaten Johan Peter gifte sig med Brita Cajsa 1848 i Knutby och flyttade som nybliven Soldat till Norrgarns Herrgård. Vägen till Soldatstugan var gräsbevuxen, endast körd av häst och vagnshjul. Några trappsteg upp för farstubron, ovanför dörrposten satt en skylt på vilken det stod:”Upplands Kungliga Regemente Rasbo Compaqnu No: 76. Där föddes tre gossar och tre flickor, det första barnet 1849. Soldatstugan bestod endast av ett större rum som tjänstgjorde både som sovplats och matlagning om dagen, samt utrymme för att spinna ull och andra göromål. Spisen bestod av en öppen eld, samt en bred, bastant murad kåpa över eldhärden, där röken fick löpa upp mot skorstenspipan. Även en liten kammare utan eldstad tillhörde torpet. Till torpet hörde också en bit jord och möjlighet till några husdjur, en vall för grönbete och en bit jord för vete och korn till familj.

Johan Peter var en plikttrogen människa liksom hustrun Cajsa Brita. Många dagsverk utfördes på godset som därefter blev deras eget torpställe. Det militära kompaniet i Stockholm krävde även krigsövningar av Soldaten, för Rikets skull, vissamånader av året. Befälet fordrade att Soldaten var närvarande och uppmärksam, att göra sin plikt till fullo vilken än årstiden befann sig i. Johan Peter tjänstgjorde som Soldat i trettio år på samma plats och avskedades med vitsorden ”Med utmärkt berömlig tjänst”. Man lämnade därefter sitt torp för nästkommande Soldat och flyttade till ett boende av lägre standard. Trots det, levde makarna ett långt liv tillsammans, med lika många kyrkobesök som tidigare och man tog sin nattvardsgång ofta. Med Gudstro blev vägen lättare att vandra. Makarna gick ur tiden med bara några år dem emellan.
Hos dem växte Charlotta upp och började därpå i byns enda folkskola. Den skolan har rymt många av traktens barn. Charlotta konfirmerades omkring 1890 och därpå tjänade hon som Piga vid Herrgården och intilliggande gårdar, Senare som Mjölkerska med stor djurbesättning och hon arbetade även som Hushållerska på Norrgarns gård. Då morföräldrarna gick ur tiden och ej behövde hennes hjälp längre, överfördes boendet till för hennes del. Hon blev senare trolovad och födde sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder. Bruten trolovning, ensam mor och ogift var naturligtvis inte lätt på den tiden. Åren förflöt i arbetsamhet. Hon odlade sitt lin och kardade sin ull. Vävstolen stod alltid redo i den lilla kammaren. Hon blev trogen sin tjänst livet ut.

GunBritt Bure

hämtat från boken ”Där vildrosor blomma”, GunBritt Bure 2009.

Augusta Charlotta Bure

Augusta Charlotta Bure föddes 1876 i soldattorp nr. 76, på Norrgarns ägor, i Bladåker, Uppland. Hennes mor Ulrica Charlotta var ogift och arbetade vid den tiden som Piga i socknen. Om det berodde på att arbetstillfällena var alltför få i bygden, eller om det berodde på skam, det vet vi inte, men när Augusta Charlotta var 4 år flyttade hennes mor till Uppsala där hon städslades som Piga. Hennes dotter växte upp hos föräldrarna, Soldaten Johan Peter Bure och hans hustru Catharina (Cajsa) Brita i Norrgarn.

I tidig ålder arbetade Augusta Charlotta som Piga i Norrgarn och Trädgårdstorp. En tid arbetade hon som hushållerska vid Norrgarns gård och kom att arbeta som mjölkerska där under hela sitt liv.  Hon kom att bli trotjänarinna och fick bo kvar i torpet, som låg på herrgårdens ägor.

Att mjölka de många korna för hand, flera gånger per dag var ett slitsamt arbete. Lönen var liten och torpet där Augusta Charlotta bodde var kallt och byggt direkt på marken, utan någon husgrund. Augusta Charlotta förblev ogift men födde och uppfostrade fem barn i sitt lilla torp.

Notisen ”fader okänd” i kyrkboken, leder ofta till många frågor för en släktforskare. Vi vet inte med säkerhet vem som var far till Augusta Charlottas barn eftersom kyrkböckerna inte berättar något om detta, men morfar hävdade att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han var säsongsarbetande på orten och var trolovad med Augusta Charlotta. Det har även hittats en anteckning som morfars bror skrev när han levde: ”Far förolyckades 1916”. Vi har förgäves försökt hitta uppgifter om denne Düring.

Torpet där Augusta Charlotta och hennes familj bodde är rivet för länge sedan. Platsen är nu igenvuxen av sly och intill husgrunden står endast några knotiga ekar kvar. Det enda som vittnar om att platsen en gång varit bebodd, är några blå porslinsskärvor i stuggrundens ruin.

 


Torpet vid Norrgarns gård

Släktforskning

Vi har släktforskat sedan 1990 i Uppland och Östergötland. I Uppland bodde släktingarna främst i socknarna Knutby, Bladåker, Almunge och Harg. Många av våra förfäder var soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik, Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark och Hugg.
I släkten har det funnits torpare och bönder men de allra flesta var soldater och bruksarbetare vid Bennebols masugn där man tillverkade tackjärn mellan åren 1683 -1884. I släkten finns även belgiska vallonsmeder som kom till Sverige på 15- 1600-talet.

Även vår släkt från Östergötland har grenar från Tyskland och Belgien. Våra anfäder- och mödrar bodde främst i Norrköping, Kolmården och Simonstorp och arbetade som bergsmän, smeder, skräddare och bönder.

Kontakta mig gärna: gb.bure@hotmail.com