
Bråbo Härads dom bok anno 1693 den 16 octobris
”Undersökning av en död karl vars ben äro 3 dagar efter midsommar i Simonstrop församling igenfunnen på häradsmarken, icke långt från vägen som löper ifrån Norrköpings stad till Simonstorp.
Allmogen tillfrågades om de veta vad det varit för en karl, huru han omkommit och igenfunnen? Svarade Simonstorpsborna, att de frågat alla som där rest, om de veta någon som är borta, men de svarade att de icke saknat någon, dock berättade Jöns Lärkia i Simonstorp att i Västmanland är en karl från Örebro efterlyst, men om det är samme karl sade han sig icke veta.
I sommar har vallbarnen funnit honom emellan 2 stammar som luta ihop ovantill, och hade i sitt förstånd icke annat vetat än att det varit en död varg, då barnen berättade detta för sina husbönder, begav sig Erick i Tengtorp samt Per Klockare till platsen och där funnit en död karls ben och några slarvor av hans skjorta, såsom ock skjortknapparna av tenn. Därefter hade allmogen låtit benen bliva i benkistan lagda. Om då ingen visste hur den karlen var omkommen, eller vad han kom ifrån, blev allmogen tillsagd att ännu en gång med all sin flit efterfråga”.
Den anklagade var min anfader ”Lars Joensson på Skogen”. Han hade varit i sin dåvarande tjänst som kronoskytt och kände mycket väl till de mörka, djupa Kolmårdenskogarna och hade ett stort ansvar för sin härad att beskydda. Han ägde ett torp med sin hustru Brita Andersdotter och sex barn, varav tre var hemmavarande. Lars var även Kolare och vid denna tid var han 64 år. Av byggnaden finns bara stengrunden kvar, samt stengärdsgårdar som minner om att där funnits rikligt med sten att röja bort, till odlingsbar åkermark. Nu är marken, i gläntan av skogen bevuxen med en mångfald sällsynta växter.
År 1694, Risinge tingsrätt (En process som skulle pågå i sex år…)
Tingsrätten i Risinge kallade nu in vittnet Erich Ersson i Myckelmåsa till förhör. Han sade att Arvid Hansson i Lindalen hade för honom berättat att Lars Joensson på Skogen har mördat karlen, varefter han inte ville säga mer. Emellertid tog Arvid Hansson till orda igen, Erich sägandes Arvid och att han av Nils Larsson i Sila berättat för honom, under vägen till Stafsjö bruk, och att han i sin tur hört av Stafsjökolaren Nils Håkansson berättat detta då Nils Håkansson och Lars Joensson gått tillsammans i skogen. Lars Joensson skall då ha jämrat sig i sömnen och sagt att han gjort en sådan gärning som han icke inför Gud ansvara och därtill sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna att han slagit ihjäl karlen vid Simonstorpa vägen, men Nils Håkansson hade bett honom tiga så länge han förde talan.
Tingsrätten lade åter igen ned förhören ty vittnesmålen var ej trovärdiga, men rykten fortsatte att florera och Tinget bestämde sig för att åetruppta förhören…
1699 den 26 October, hösteting
”Framlades av rätten för Lars Joensson på Skogen blivit till Kronans kännedom om ett rykte om honom gått, och han själv i sömnen bekänt att han mördat den karlen icke långt från Simonstorpvägen, in på skogen i ett bergsgryte under en sten. Ty ett sådant ohyggligt rykte måste rannsakas på lagligt vis av Häradsrätten, för mordmisstänkt och anklagad från Risinge tingsrätt, vid förhöret ej fann något fullkomligt skäl till anklagelserna, lämnades han under Guds dom och att Lars Joensson låta Guds ande regera och om han döljer något, göra en sannfärdig bekännelse om han nu åter blir kallad till Häradsrätten”.
Ett annat rykte gjorde sig gällande. Arvid Hansson hade skjutit honom och Lars Joensson hade med sin tallstake slagit alldeles ihjäl honom. Rykten fortsatte att spridas i olika versioner. Av rädsla, sades det, förnekade Lars Joensson all anklagelse. Han bestred också att han slagit följe med Nils Håkansson från Simonstrops kapell, att de hämtat sina bössor i den mening att skjuta några Orrar. De hade gått en lång väg den dagen och mörkret hade fallit allt tätare. Männen tände sina tyrebloss som de höll i handen, för att upplysa vägen. Efter den långa vandringen satte de sig för att vila under en gran och hade lagt sina tyrebloss emellan sig på granroten. Det var där Lars Joensson yttrat oro och i sin trötthet bett en bön till Gud att trösteligen hjälpa honom i nöden.
Lars hävdade att han icke slagit ihjäl denne karlen och ingen annan människa heller.
1700 den 19 Februari
Äldste sonen Lars Joensson blev nu kallad att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att hans far är fri från alla beskyllningar och nu befarade för hans liv och hälsa. Han hade ej sovit i sin stuga under tak på tre veckor, av skräck, utan mat och dryck, i en höstack ett stycke därifrån. Sonen hade bett sin far att återvända eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. När han sagt det segnade sonen ned till golvet som död och andningen syntes inte till på en lång stund.
Rätten fruktade att han skulle dö framför deras fötter, men kort därefter reste han sig åter och någon bekännelse blev det icke. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i häktet med järn, tills nästa dag.
Fortsättning på slutpläderingen…
Nu när hans son så saligt försvarat sin far: Kunde han nu redogöra vad han fått 3 rockar ifrån? 2 gröna och en blå med silverkantade knappar. Samt mössor till barnen. Då han far med lögner flera gånger om, ansåg Rätten att han bör nu vara skyldig till mordet.
Svarade Lars Joensson med all sin kraft att han hade då levt hederligt i sin vandel! Angående klädesplaggen hade han skjutsat en Pärstfru till Stockholm, med häst och vagn och där fått som betalning den blå rocken, vilken han i sin tur sålde och fick pengar för – att köpa mössor till barnen. Samt nekade till att han sovit flera veckor ute. Lar hävdade ånyo att han icke bragt denna karl om livet, ej heller någon annan människa i döden. Dessa äro elaka tungor som sagt detta. Han bedyrade sin oskuld, sade sig vara lika ren som Jungfru Maria och att han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter. Varvid han avslutade sitt anförande.
Man ansåg att Lars Joensson hade förgripit sig på Rätten så gement och stor i orden. Han nekade igen. Rätten såg sig icke komma någon vart. Lars Joensson fick böta 40 pr smt samt plikta med kroppen. Han lämnade sedan Rätten som en fri man.
Vid 84 års ålder gifte han om sig med Pigan Kerstin Ericksdotter, några och 20 år gammal. Lars är min anfader, 10 generationer bakåt i tiden från min mors sida.
GunBritt Bure

Källa: Risinge härads dombok